jagvillhaenjordgubbe

Vart jag än vänder mig ser jag dom där kalla, isblå ögonen som aldrig kan sluta stirra på mig.
Dom vita väggarna, det vita taket och det vita golvet.
Allt är så mjukt.
Jag ber till gud att han ska ta mig härifrån.
"Släpp ut mig, snälla"
Viskar först men när inget händer skriker jag.
Försöker överrösta ljudet i mitt huvud.
Det dunkande hjärtat.
Plötsligt ser jag mig själv ligga där på det mjuka, vita golvet.
Och nu hör jag inte längre nåt ljud i mitt huvud.
Hjärtat slår inte längre.

Jag ser på dig.
Jag hör din underbara röst.
Men när jag sträcker fram handen för att röra vid dig är det enda som finns där luft, ändå ser och hör jag dig.
Du ler mot mig och sedan försvinner du.
Tårarna rinner och det är först då jag inser att du är borta.
Att du förlorade mot det mörka, det kalla som alla är så rädda för.
Mina tårar rinner alltid när ingen ser. Bara för dig.
Jag saknar dig så sjukt mycket...
Men även om du är borta så är du här, på en plats som du aldrig kommer komma ifrån.
Mitt hjärta. ♥
Jag älskar dig.