I ett rum där ingen kan höra mig.
Vart jag än vänder mig ser jag dom där kalla, isblå ögonen som aldrig kan sluta stirra på mig.
Dom vita väggarna, det vita taket och det vita golvet.
Allt är så mjukt.
Jag ber till gud att han ska ta mig härifrån.
"Släpp ut mig, snälla"
Viskar först men när inget händer skriker jag.
Försöker överrösta ljudet i mitt huvud.
Det dunkande hjärtat.
Plötsligt ser jag mig själv ligga där på det mjuka, vita golvet.
Och nu hör jag inte längre nåt ljud i mitt huvud.
Hjärtat slår inte längre.
Kommentarer
Trackback
