Mörket...


Jag ser på dig.
Jag hör din underbara röst.
Men när jag sträcker fram handen för att röra vid dig är det enda som finns där luft, ändå ser och hör jag dig.
Du ler mot mig och sedan försvinner du.
Tårarna rinner och det är först då jag inser att du är borta.
Att du förlorade mot det mörka, det kalla som alla är så rädda för.
Mina tårar rinner alltid när ingen ser. Bara för dig.
Jag saknar dig så sjukt mycket...
Men även om du är borta så är du här, på en plats som du aldrig kommer komma ifrån.
Mitt hjärta. ♥
Jag älskar dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0